Monday 16 August 2010

Kaffe på fat


Något jag mer och mer uppskattar är kaffe på fat. En anledning är att det smakar annorlunda. En annan är att man kan dricka kaffet på en gång utan att vänta på att det skall svalna. Porslinets utformning är kritiskt för om det skall smaka bra eller bli en tråkig upplevelse.
Det här är en omålad hårdbränd Rörstrand i fältspatsporslin tillverkad i Lidköping, Sverige. Koppen i sig är utsvängd för läppen och fatet är stort, blankt och tunnt. Enligt tradition lägger man(om man vill ha) sockertopp eller bitsocker i munnen silar kaffet igenom. Att sörpla är fint. Och gott.

3 comments:

Peter von Fábry-Eichner said...

1.) Tja, för mig är kaffe på fat, hård sockerbit i munnen att sila kaffet igenom, en klar nostalgitripp; när jag var barn och tillbringade ett par sommarveckor på en bondgård i Småland såg jag denna vana för första (och sista?) gången. Ljudligt sörplande och smackande tillhör den inte helt betagande minnesbilden.
Jag har ganska svårt för kaffe på svenskt vis - både bryggkaffe och framför allt kokkaffe. Jag avstår hellre i avvaktan på en dubbel ristretto macchiato.

Oftast i Italien, där jag hittills druckit flest koppar närmast perfekt kaffe, är också temperaturen på en kopp kaffe väl avvägd; inte skållhet, men tillräckligt het för att aromen ska framträda tydligt.

Peter von Fábry-Eichner said...

2.) Skummet är varmt men inte hett, tätt, kysser läpparna mjukt, nästan sensuellt.

Jag sockrar alltid kaffet. För mig är det osockrade kaffet en börda, som jag har svårt att fördra. Om jag ej får mjölk i kaffet (som jag doserar i olika mängder morgon, middag, kväll) vill jag ha något mer socker.
Jag vet att "förståsigpåarna" anser att socker i kaffet pressar tillbaks aromen. Jag kan hålla med, men gillar ändock inte smaken.

Kaffet är livsviktigt i Italien, kanske lika viktigt som - mat?

Peter von Fábry-Eichner said...

Ett portugisiskt kaffe jag ibland dricker på ett café nere i hamnen i Marbella heter "Camelo".

4.) Ett annat mycket gott (och populärt!) kaffe är naturligtvis Illy; utan att bli alltför nationalistisk kan jag inte undgå att tala om att familjen Illy är ungersk... (Under dubbelmonarkin tillhörde Milano under en tid Österrike Ungern)

Men jag har också blivit nyfiken på de fanatasieggande sorter som finns på Haugaard. Måste pröva!